Varning för långt inlägg som ni absolut inte behöver läsa! Jag skriver mest för min egen skull, Jag skriver det här för att jag behöver få det ur mig på nått sätt och jag är för feg för att prata om det om ingen fråga mig.

den 11 april 2008 var en fredag. Mamma hade sagt till mig innan att hon hade pratat med lasse (min lärare) och han sa att det var okej att springa ut och prata i telefonen om den skulle ringa. Just den fredagen så skulle vi ha Geografiprov, det var sista lektionen för dagen och precis när vi skulle få provet så ringer det i min telefon, jag blev stel som en pinne mitt hjärta började dunka riktigt fort. Jag tog upp telefonen och såg att det stod "hem" på skärmen. Jag fik panik viste inte vad jag skulle göra. Jag sprang ut och svarade hallå. Det var mamma i telefonen hon sa att det inte var mycket tid kvar ochatt hon skulle hämta mig nu om jag ville. Det ville jag, jag var så när att få tårar men jaglyckades hålla dem inom mif, fråga mig inte hur för det vet jag inte. hon gav mig två altenativ antingen att vara på sjukhuset med henne eller så kunde jag åka hem till mormor och morfar om jag inte skulle klara av att vara där. Jag frågade "vad ska eric göra?" mamma sa "jag vet inte men jag antar att han inte klara av att vara på sjukhuset eftersom att han reagerade så som han gjorde" jag sa " jag vet inte". Det ända jag vill säga var "säg till honom att jag älskar han" men det vågade jag inte. Vi la på och jag gick in i klass rummet. Jag hade ingen aningn om vad jag skulle säga! Jag hatar att få den uppmärksamheten i klassen och jag hatar att folka ska tycka synd om mig, jag vet liksom inte hur jag ska reagera. Jag tittade på anna som såg skräckslagen ut jag sa det darrande röst "Lasse jag måste gå" sen tog jag min saker och gick. Lasse gick efter mig han sa nått till klassen som jag inte hörde. han hänge med mig ner och han stälde massor av frågor jag svarade väldigt bra fakrtiskt jag beskrev allt och jag var inte äns i närheten av att gråta. Jag fattar inte varför. Vi kom ut utanför skiolan och jag låste upp cykeln medans jag pratade med lasse. han sa typ så här "du behöver inte komma till skolan om du känner att du inte orkar, bara att du hör av dig" sen frågade han" ska jag säga nått till klassen" jag sa "nae" nu ångrar jag det lite det skulle vara sknt om dom fick reda på det men jag  ville som sagt inte attnån skulle tycka synd om mig.

Jag gick mot bilen med min cykel och detv ar då jag började gråta, när ingen såg förutom mamma, hon grät hon med. hon frågade vad jag ville jag göra, jag sa återigen vet inte. sen frågade hon "ska du åka till mormor och morfar?" jag bara nickade. men det som jaa igentligen ville var att göra det som eric skulle göra men dt sa jag inte jag tänkte alldeles för mycket ör att kunna få ur några ord. Det var en lång bilresa, vi skulle hämta eric vid lillsjön med.

Eric hade ju självklart bestämt sig för att vara på sjukhuset då kände jag bara fan det vill jag med men jag sa inget jag åkte hem till mormor och morfar. Där var det som vanligt de frågade inga jobbiga frågor utan  det var som vanligt. Jag sov där en natt men sedan den 12 april 2008 så satt jag och spelade TV spel kl 8-9 på kvällen då ringde telefonen. Morfar svarde jag hörde på hans röst att det inte var några postiviva nyheter och jag hörde att han tröstade perosnen i andra sidan. Sedan kom han med lugna steg till mig. Mitt hjärta dunkade fort jag var så nervös. Han sa "han har släppt tagen nu, han har somnat in" det var då det brast mormor kom och dom kramade om mig vå grät alla, tro jag eller så var det bara jag och mormor. Vi åkte bilen ner till Linköping, jag hade mtt huvud i mormors famn hela vägen hon hade med sig massa näsdukar vilket behövdes! när vi kom fram så träffade vi mamma och eric som också grät men det var skönt bara vanligt inte jobbigt eller något. vi gick in i han rum där han låg i en säng och sov. det såg ut som om han sov så skönt och tugnt, han såg så fridfull ut. jag grät som aldrig förr, det vara rann om mig. jag satte mig bredvid honom tog på hans hand och hans kind. man kände att det var han. jag sa hej då har jag för mig. men jag sa inte de där tre små orden som jag önskar så inerligt att jag sa. vi åkte hem ochd et var så skönt att komma hen, man var så trött och mör. Mamma och eric hade gjort varma mackor precis innan de fick ett telefon samtal från sjukhuset. De hade precis åkt hem ifrån sjukhuset när de ringde och sa att han hade somnat in, han ville inte att dom skulle vara där när det hände det sade han till dem och dom åkte hem.

Vi åt varma mackor och vi förberde oss att det bara skulle bli vi tre i vårna familj. Det var svårt till en början. När vi skulle duka så var det alltid 3 tallrikar och 3 glas som skulle fram, inte 4 som det alltid annars har varit. Det var tugnt och jobbig, det var det. Men om jag ska vara ärlig så var det hela det året som var jobbigast, då han åkte fram och tillbaka från sjukhuset och hanblev allt sämmre och sämmre, det går inte att beskriva hur han såg ut. han var så skör och liten, han led verkligen, det var så synd om han! Så det var nog bäst för honom om han somnade in även om jag önskar om han vore vid liv här och nu.

Det var 2 år sedan som du dog, jag har skuldkänslor och jag älskar dig. Jag fattar inte varför jag inte vågade säga det. men gjort är gjort, eller?


If my voice could reach back through the past, i'd whisper in your ear: Oh, father i wish you were here ♥